Mamma o pappa säger att det alltid har varit såhär där jag kommer ifrån. Hembränt, "småstadsliv" och hög självmordsstatistik verkar gå hand i hand. "Det går i omgångar" sa dom när första fallet i "min" generation inträffade för säkert 6-7 år sedan nu. Det verkar gå i omgångar där den döende bruksorten skördar ett 10tal människor under ungefär samma antal års tid. Trots att en del av dom flyr fältet i ungdommen verkar den döende bruksorten hinna ifatt några av dom. Jag undrar vad det är som skapar detta fenomen? Eller är det lika dant överallt? Ska man kunna rabbla upp en handfull bortgågna jämnåriga innan man ens fyllt 27? Jag vet att andra döende bruksorter har det lika dant. En lite större ort i och för sig, så där är det snarare mord än självmord, men också en hel del olyckor.

 

Är det helt enkelt priset för ett en gång i tiden blomstrande stålverk?

 

Folk från ens skolår tenderar att försvinna. Självmord, vårdslöshet men även sjukdommar skördar ungdommar från bruksorten. Är det på samma vis för de som är uppvuxna "i stan"? Har de också en handfull bortgågna jämngamla skolkamrater innan de fyllt 30? Än så länge har inte den döende bruksorten tagit någon jag kännt allt för väl, men det finns många gemensamma bekanta. Man har många minnen från skolan och fester mm. Och när man minns tillbaka får man påminna sig om att fan; den o den o den finns inte längre...Så ska det ju vara först när man blir gammal, men nu det känns lite konstigt och väldigt ledsamt när man tänker på deras nära och deras familjer. En av dom som den döende brukorten skördat var min mellanstadiepojkvän. Vi lärde känna varanda genom våra föräldrar och deras hundar. Vi var alltid med på hundklubbens läger på somrarna o rövade runt. (ja som barn alltså inget annat, vi va ett helt gäng med kids) Vi träffades en hel del hemma hos våra respektive familjer med under några års tid. Pratade en del i telefon och brevväxlade med varandra genom en gemensam kamrat i stallet. Ååh undrar om jag har kvar några av de breven?! säkert inte :/

När vi kom upp i sena högstadiet och gymnasiet började vi hänga en hel del igen, många fester och tokigheter!! Han har varit borta i minst ett år nu.

 

 

Shit vad kallt det vart de sista nätterna!! Förra veckan gick det knappt att sova för att det var så varmt på nätterna. Nu vaknar man som en isbit på morgonen!! ynka 7 grader var det ute i morse, ikväll blir det till att sova med fönstret stängt för jag har fått ont i halsen!

Och nått tältande blir det fan inte innan det blir varmt om nätterna igen. Har längtat länge nu efter vår planerade tältutflykt, men den får vänta ett tag till!

 

"skrev" sista ordinarie tentan för terminen idag. Eller, jag var där och läste igenom frågorna för att få ett hum om vad fokus i kursen ligger på. Jag har ju i princip bara gått på de obligatoriska momenten på den kursen.

Nästa fredag skriver jag min fruktade kemitenta. Mitt hopp om den svänger väldugt upp och ner. Just nu känns det nästan helt ok. Problemet är att jag förstår teorin bakom allt, men det skiter sig vid "problemlösningen" så att säga. Sitter jag med en uppgift som handlar om jämvikt kan jag inte se att jag kanske måste använda mig av stökeometri eller termodynamik först, för att sedan kunna gå vidare med att beräkna själva jämvikten.

 

Taktiken nu är att se till att verkligen kunna allt jag kan och fattar fläckfritt. Banka in all nomenklatur och annat som går att memorera. Och sedan försöka mig på det jag absolut inte kan de sista dagarna inför tentan och hoppas på att något sätter sig i närminnet. Och bara själva namngivningen ger enkla 0.5 poäng här och där.

 

 

 

Tudiluu alla mina vänner!!

Såg några fruktansvärt söta igelkottbäbisar på djurdjukhuset härom dagen. Visste ni att varje tagg har en aldeless egen liten muskel som hjälper till att lixom "skjuta ut" taggarna när kotten intar försvarsställning? Och att anledningen till att de kan bli en liten boll, där inget av varken nos buk eller ben sticker ut beror på en enda jättestor ryggmuskel som sträcker sig längs hela kotten?

Mamma hittade en kotte hos dom i våras som antagligen sovit under huset i vinter. Hoppas den finns kvar i krokarna när jag kommer hem vid midsommar, de är ju så grymt söta!!

Åter till de kottarna på tvprogrammet, det var tydligen nån dvärgkotte av nått slag som man kunde ha som husdjur. Detta måste definitivt kollas upp :)

 

 

 

Lördagkvällen i ära tänkte jag avsluta med att dela en hemlighet, en hemlighet som jag aldrig vågat berätta för någon, inte ens för Malin, Sanna eller Alida som i övrigt vet ALLT om mig: Kan nog vara den enda hemligheten jag har som ingen vetat om tidigare (kanske nån har listat ut det, men jag har inte talat om det) Förövrigt antar jag att ovan nämda namn utgör tre av mina tre till fem stadiga och tappra läsare ;)

 

Vet ni varför jag valde just apotekarprogrammet som mitt första alternativ, på riktigt? Jo här kommer det, tragiskt men sant: Det var den längsta utbildningen som var mest intressant och som jag samtidigt hade störst chans att komma in på. Läkare hade vart bättre, då hade jag kunnat få mitt drömyrke dvs jobba som obducent eller inom rättsmedicin, men hallå eller jag komma in på läkarlinjen lixom ;) Men Apotekarprogrammet gick vägen! 5 år + ytterligare ett år eller två för att doktorera och kanske ett år till för en extra kemiexamen, så vips hade man 6-7 år med "giltig barnfrihet", utan att man behövde förklara sig med något mer än att "nä, jag pluggar fortfarande".

 

Så dåligt mådde jag alltså över detta, på riktigt, för inte alls så länge sedan! Och det känns förjävligt att jag på riktigt kände att detta ver enda giltiga ursäkten. Mer giltig än ett simprlt och ärligt "Nej, jag vill inte".

Det var inte roligt att se den där maniska outhärdiga barnlängtan hos sin respektive och samtidigt känna; hur fan ska ja ta mig ur det här??

Nu i efterhand gillar jag apotekarprogrammet skarpt och ångrar inte valet. Än så länge känns det som en ganska bred utbildning som tar upp lite om det mesta. Mycket är intressant, förutom den första kemikursen då som jag fortfarande kämpar med.

 

Och vad härligt det är att ni som läser detta har hittat ert kall i livet! Att era barn (om ni redan har dom eller om ni kommer få dom i framtiden) får växa upp med grymma och engagerade föräldrar (Jag räknar med att det bara är ganska nära människor som jag känner väl som läser min blogg, därför vet jag med säkerhet att ni är asgrymma, både som vänner och eventuella föräldrar!!) Det är bra, för jag tycker att det finns aldeless för många barn som har föräldrar som inte bryr sig. Eller föräldrar som bryr sig aldeless för mycket, där inga resultat är bra nog för dom. Det finns 4åringar som utöver en heltidsplats på dagis släpas runt på 3-4 olika aktiviteter i veckan och som är så trötta att de faktiskt somnar på hästryggen när de kommer och rider efter dagis på en vardag.

Det finns barn vars föräldrar anser att det är skolans och fritids ansvar att fostra deras barn till bra individer. Att det är där de ska lära sig rätt och fel. För o inte tala om alla missbrukarföräldrar eller de som slår sina barn, eller misshandlar dom på annat sätt. Missunnar eller klankar ner.

 

Jag har barn så det räcker på jobbet. Störtsköna ungar!! Skulle jag sakna barn när jag blir färdig apotekare kan jag ju alltid fortsätta att jobba som ridlärare en kväll i veckan för skojs skull. Och skulle jg mot all förmodan stöta på en längtan efter barn i framtiden går det väl lika bra att adoptera? Att ge någon en andra chans lixom. Eller ta emot forsterbarn, sommarbarn eller köra sommarkollo.

 

Ändra sig kan väl alla, men nog måste ni hålla med mig att en kvinna på 27 år som aldrig kännt någon som helst bilogisk drift eller längtan till barn är ganska konstigt? Borde inte saker och ting ha "tickat igång" då tycker man, jag har ju redan peakat vad gäller bästa fertilitetsålter så att säga. Biologiskt sett.

 

 

 

Idag var lillhästen tröööött. varmt och kvavt har det varit och vi hade inte hjärta att mota ut henne :)

Den bruna nöten hade hunnit ut i stora hagen innan jag fått på bootsen så hon hade såklart trampat av sig skon, på hovböldshoven. Vad annars. Masrsch pankaka in i liten hage igen alltså! Relativt ohalt var hon iallafall men lite svullen. Ingen direkt puls och skon kommer på imorgon igen. Nu håller vi tummarna för att ingen ny böld ligger o gror! Det blev våtvärmande omslag utifall att!