Klockan har passerat 10 och jag har redan haft 2 timmars givande plugg. OCH en liten znooze-morgon innan det. 

 

Idag är jag pepp, på livet, plugget och att det kanske vore bäst och kämpa vidare liiiiiiiiite till trots allt. 

 

Jag blev ännu mera pepp när jag såg att vårt schema inför höstterminen kommit ut - jävligt irriterande att jag ännu inte vet om jag får fortsätta eller inte, jag är ju drottning av planering så att få göra ett schema inför hösten hade det varit orgasmvarning på. Att sedan följa min planering är jag jäävligt dålig på.

Men men, nu kommer jag antagligen inte veta om jag får fortsätta när kursen börjar ens en gång... känns ju sådär att behöva gå dit de första dagarna o sen kanske inte få fortsätta... hoppas de snabbar sig med rättningen av den sista tentan. 

 

 

Mina möjligheter inför hösten ser ut ungefär såhär:

 

OM jag klarar mina 2 resterande tentor kan jag plugga vidare på termin 5. Dock måste jag lägga fokus på att klara anatomikursen från i våras så jag kan börja få CSN i november (!!) igen. Utöver detta kommer jag att jobba minst 10 timmar i veckan. Dock bringar det enbart in sådär 5 av de 11 tusen som behöver rulla in (utan sparande inräknat)..... 

 

 

Om jag får jobb kanske jag tar ett sabtsår i stället, tjänar lite pengar och ser till att bli klar med alla omtentor. Planen då är att istället för att lägga undan alla pengar kunna betala av lånet jag har kvar på hästen så man är skuldfri (sånär som ett CSN-lån på dryga 450 000 då) när det ska fixas med bolån i framtiden.  

 

Ett lockande alternativ som jag åtminstonne ska kolla upp möjligheterna på är att se hur mkt av det jag läst hinintills som jag kan tillgodoräkna mig på receptarieprogrammet eller biomedicinsk analytikerprogrammet. Mycket sämre lön efter dessa utbildningar, men det är nog ensam nere i en källare jag vill jobba med diverse bacillusker. Inte på apotek. Och att foska som apotekare känns som att man måste lägga ner så mycket själ i - det blir ett dygnet runt projekt lixom. 

 

Att undervisa på gymnasium skulle också vara kul! Åååh jag vet inte vad jag vill bli!!

 

Ett tredje alternativ som just nu känns jäääävligt lockande, men kanske inte är det klokaste är att bara skita i allt, försöka hitta ett jobb och börja spara till en gård. Problemet då är att vi inte kommer att ha råd med den gård vi drömmer om. 

 

 

 

Ja, jisses säger jag bara....!

 

 

 

 

Idag får det bli sjö igen!  Jag lyckades övertala Tim att följa med när jag skulle ta ett kvällsdopp här igår och jag lyckades till och med få honom att bada. Väl i så ville han inte gå upp sen ens en gång ;-)

 

Igår hoppade vi 1.10 pluttan och jag. I galopp! ;) 

 

Vet inte vad som far i mig om somrarna, att få må gott och vara ledig är nog nyttigt för själen. Igår var jag inte ens nervös när vi skulle börja hoppa. Inga kräkreflexer eller skakiga ben. Travhoppade ett kryss en gång sen höjde vi upp till ca 80 o tog det i galopp. Höjde ganska omgående 2 ggr till och stannade på 1.10. Feelia var glad och frammåt trots värmen, lite lat och hoppade av lite stort. Jag var efter som vanligt i sprången och lät tyglarna glida genom fingrarna nästan varje gång (tur hon är snäll efter hindren). MEN: Jag vet att jag har otroligt mycket att jobba på och jag ska försöka göra det också, men det störta jobbet jag har att göra är den där ovälkomna lkumpen i magen som dyker upp vi hoppning. Så när den inte gjoprde det i går tänkte jag So what om hästen landar i fel galopp eller hoppar av lite stort? So what om jag inte trampar ner hälen eller håller i tyglarna som jag ska? När det känns KUL att rida an mot ett för mig enormt hinder i galopp, ja då är det bara o ta till vara på det o köra på!! I vanliga fall knyter det ju sig i magen bara vi ska över något som är högre än cavaletti. 

Så igår "busade" vi mest. Man kan nog snarare kalla det upputten löshoppning. men feelia hade kul och jag hade kul!

 

Dessutom var det otroligt varmt så jag tror inte att någon av oss hade orkat vara "seriösa". Idag var det ännu varmare. När jag var i stallet efter 19 var det "bara" 29 grader i skuggan så jag passade på att longera henne några minuter. Skritt, trav, galopp i grimma. Det tyckte både hon och jag var lagom efter gårdagens svettbad. 

 

När man ändå bor i "fel del av sverige" får man väl passa på att njuta ;-)

 

Min lilla häst har fått en "ny" uppgift här i livet, som hon tar på fullaste allvar!! Hon ska nämligen lära en kille i 25-årsåldern att rida, och hon är ungfär lika rädd om honom som hon var rädd om Melle 4 år den gången han satt på henne ;)

 

 

En gån i veckan tränar dom med Timpa och både häst och ryttare verkar tycka det är jättekul! Givetvis gör de allt annat stallgrejs också och hon står som ett ljus på gången när han grejar. Inga irriterande flugor som MÅSTE bort just när hovarna ska kratsas då inte ;) 

 

Feelia är ju en sån som tycker om alla, hon har aldrig mött någon i sitt liv som varit varken dum eller elak så hon "vet inte bättre", men vissa ser man att hon bara älskar. Lugna, "mjuka" och sansade karlar är tydligen det som fallar henne bäst i smaken. Timpa, han som har stallet och så nu denna killen, det är hennes favvisar det! Och vår första hovslagare som inte skor på vår sida av gbg längre. Jag antar att de utstrålar ett annat lugn än vad vi virriga höns till kvinnfolk gör ;)

 

 

 

 

 

Idag har vi komptimissat lite västkusten och jag.  En fin liten insjö fast med klippbotten...

 

Japp.

 Tittade ut över de soliga ängarna här hemma i eftermiddags och såg att nu närmar sig hösten.

 Trots att det är både varmt och soligt var det inte samma gröna, utan ett dovare grönt nästan åt det "gulare" hållet.

 Och man lixom ser det på soljuset också.

 Trots att solen skiner och det är varmt så är det inte längre samma ljus.

Som pappa sa hela förra veckan (med 30 graders värme) "det är höst snart".

 

 

Precis som att man gan gå ut och lyssna på frosten tidiga morgnar under senhösten.

Eller att man kan känna lukten av snö långt innan det har börjat snöa. 

Så ser man på ljuset att det börjar bli dax.

Man kan nästan känna vemodet som kommer i slutet på sommaren. När morgnarna är kyliga och dimmiga. 

Precis som när man var liten och skulle till skolan.

Kalla morgnar och varma dagar med oro blandat med förväntan. 

Och en gnagande känsla om att nu är det 10 månader kvar till nästa sommar.

 

Jag hoppas på många fler härliga sommardagar denna sommaren, men som gamle far säger: Nu märks det att det har vänt.

Nu har dygnets mängd med ljus nått toppen och kurvan börjar sakta dala igen. 

Snart blir det mörkt om kvällarna, kidsen börjar skolan och allt återgår till det normala. Den magiska sommarkänslan och känslan av frihet är som bortblåst och man får istället mysa in sig i filtar och tända väemeljus. 

 

Vips så är det advent och rätt vad det är står vi där och klär granen hemma i stugan igen. 

 

 

Jag gillar hösten och mörkret, men det får gärna vara sommar en stund till. Jag vill känna friheten, jag vill vara i solen och jag vill behålla möjligheten att kunna stanna upp, känna efter och försöka få kropp och själ att må bra en stund till.

 

 

 

 

Det hör ju inte till vardagen att jag hoppar. Antingen går hästen på halvfart eller så har man "inte tid". Men idag så!!

ute på den härliga vallen stod det några hinder. Tänkte inte hoppa så "högt" först, men eftersom Tim inte skulle komma förns senare så fick det bli den höjden som låg  - det är ju lite svårt att komma upp utan nått att stå på ;) (kan tillägga att ponnybarnen bara hade "småskuttat" lite)

 

Först värmde jag upp med en hel del galopp. Min Pärla till häst är sååå snäll, inte tillstymelse till bus utan bara lullar på med spetsade öron. Sedan tänkte jag att jag kan väl i allafall prova det lilla räcket med smileysar under. Det låg på hela 70 cm. Travhoppade det ett par gånger och fick till jättefina språng. Sen skrittade jag lite o tänkte näej, vafan - jag tar det andra med!!! Det var, hör och häpna hela en meter! Jag travhoppade det med och fick ett sånt sjuuukt fint språng!!! Det kändes pyttelitet och jag hamnade inte ens efter i språnget! Då hade Tim precis kommit runt ridhusknuten så han såg det han med (eller hörde mitt "ooooh yeeeah" i landningen iallafall, suck).

 

Sedan hoppade jag några språng till när han var med och filmade. Fick såklart inte till den där läckra känslan igen, men när jag avslutade på det lilla räcket igen kändes det språnget helt ok i allafall!

 

 

 

Har man en liten matte får man försöka göra sig så liten som möjligt om det ska klias uppe på rumpan, och det vet Feelia: Hon börjar med att "backa intill" sedan ställer hon sig som en gunghäst med benen brett isär (hon har alltså inte fång....). Därefter sänker hon ner korset flera dm genom att riktigt hänga/vila på bakbenet.

Detta syns inte riktigt så bra på bilden eftersom hon reste sig lite efter ett tag, men hon praktiskt taget "sätter" sig i knät på en ibland. Min mycket lilla Plupp i en aldeless för stor kropp, hon skulle gärna hoppa upp och rulla ihop sig i knät!

 

 

Fram på bringan har de hemska bromsarna också bitit på henne och det kliar sååååå skönt ;)

Före

Blev 5 dagar, blev 6 dagar, blev 7 dagar som blev 8 dagar. Tror jag i alla fall, för nu är jag ridsugen så jag åker antagligen hem imorgon ;)

 

Åkte hit i torsdags och planen var att åka hem i måndags eller tisdags eftersom hovslagaren skulle komma på onsdag morgon. När hovslagaren ändrade tid till torsdag eftermiddag istället så hinner ju Tim med att det och jag kunde stanna lite längre (även om jag tycker det är sjukt jobbigt att hon går till hovslagaren när inte jag är med). Dessutom har jag dragit mig för att åka 3,5 timmar i en bil utan AC i detta vädret....!!! I morgon ska det bli liiiite svalare i alla fall så jag passar på att åka tidigt, tidigt på morgonen.

 

Dagarna bara rusar förbi här och jag känner hur nyttigt det har varit för mig att vara "på semester" ett tag. Timsan har såklart varit saknad hela tiden, men det är inte för ens igår som jag faktiskt kände av ett uns av "hemlängtan". Ni vet när man börjar planera vad man ska göra när man kommer hem osv. Jag har inte ens känt mig ridsugen innan igår. Men nu känner jag att det börjar bli dags att återvända.

 

Dessa dagar har spenderats utan några direkta måsten. Jag har pluggat en del om dagarna när det ändå är för varmt för att vara ute och jobba. Annars har jag bara slått en del "gräs" (midsommarblomster och brännässlor) och grävt fram en övervuxen gammal torprabatt. I söndags var vi nere och badade lite men det var lite för kallt för att doppa sig. värmen kom visst inte upp hit för ens för någon vecka sedan. 5-6 grader har de haft om nätterna här.

Nu lär ju temperaturen vara en annan så det får nog bli ett bad till eftermiddagen.

 

Kantareller och smultron har plockats och ätits upp med.

 

Nu siktar jag på att vara hemma i hålta någon vecka innan jag gör en ny tripp upp till skogen. Tystnaden är något man saknar först när man upplever den. Hemma tänker man inte så ofta på att det är ett ständigt brus från vägen, eller att man möter folk när man är ute och promenerar. Det är först när man tassar ut naken till klädstrecket för att hämta rena kläder som man inser hur skönt det är att vara ensam i skogen.

 

 

 

Lördagens skörd

Mer än hälften betalade mamma för.

 

Tänk om det gick att bli "rik" på vanligt hederligt kroppsarbete i dagens samhälle. Just nu är jag så vedervärdigt trött på att behöva använda huvudet.

Att jobba som en hel karl har jag inga problem med, men när det kommer till att använda huvudet tar det stopp. Eller kanske inte stopp, men det går så jäädra långsamt. Det är så knöligt, frustrerande, besvärligt och slutar allt som oftast i besvikelse och dåligt självförtroende.

 

Idag har jag gjort något riktigt istället för att sitta o bläddra i mina jävla  böcker!

 

 

 

Ja vad ska man säga, dessa kantlinjer måste ha dragits en fredag/lördagnatt. Pinsamt och detta är långt ifrån värsta stället på vägen. På åtskilliga ställen har de målat ända ute på gruset!! 

 

Välbehövligt on man säger så!

Tänk er att hinna fylla 3 månader sådär 10 dagar INNAN man beräknats födas. 

Tänk er att på den tiden inte bara ha överlevt den kalla hårda sidan av världen, utan dessutom ha klarat operationer och infektioner, besegrat både njurar och tarmar som vägrar fungera, och allt man kan tänka sig. Då jävlar är man envis! 

 

Jag hoppas att den envisheten håller i sig, att de har ridit ut den värsta stormen. Men man vet aldrig. Hoppas pch önskar gör jag, men jag tänker inte utmana ödet och "ropa hej"!

 

Envisheten är jag dock ganska så säker på att den håller i sig, det lär den göra när man har "Djävulen" som mor och "Mr 5årstrotts" som far. No affence, men Du är den enda jag mött som är envisare och vassare än mig, my Love <3 

 

This is power