Japp.

 Tittade ut över de soliga ängarna här hemma i eftermiddags och såg att nu närmar sig hösten.

 Trots att det är både varmt och soligt var det inte samma gröna, utan ett dovare grönt nästan åt det "gulare" hållet.

 Och man lixom ser det på soljuset också.

 Trots att solen skiner och det är varmt så är det inte längre samma ljus.

Som pappa sa hela förra veckan (med 30 graders värme) "det är höst snart".

 

 

Precis som att man gan gå ut och lyssna på frosten tidiga morgnar under senhösten.

Eller att man kan känna lukten av snö långt innan det har börjat snöa. 

Så ser man på ljuset att det börjar bli dax.

Man kan nästan känna vemodet som kommer i slutet på sommaren. När morgnarna är kyliga och dimmiga. 

Precis som när man var liten och skulle till skolan.

Kalla morgnar och varma dagar med oro blandat med förväntan. 

Och en gnagande känsla om att nu är det 10 månader kvar till nästa sommar.

 

Jag hoppas på många fler härliga sommardagar denna sommaren, men som gamle far säger: Nu märks det att det har vänt.

Nu har dygnets mängd med ljus nått toppen och kurvan börjar sakta dala igen. 

Snart blir det mörkt om kvällarna, kidsen börjar skolan och allt återgår till det normala. Den magiska sommarkänslan och känslan av frihet är som bortblåst och man får istället mysa in sig i filtar och tända väemeljus. 

 

Vips så är det advent och rätt vad det är står vi där och klär granen hemma i stugan igen. 

 

 

Jag gillar hösten och mörkret, men det får gärna vara sommar en stund till. Jag vill känna friheten, jag vill vara i solen och jag vill behålla möjligheten att kunna stanna upp, känna efter och försöka få kropp och själ att må bra en stund till.