Ja, hur kan det igentligen komma sig? På sommaren när det är uppehåll från ridskolorna saknar jag allt med det! Undervisningen, planeringen, eleverna, hästarna... Längtar till terminsstart, gör terminsplanering på fritiden och så BOOM - Terminsstart! I början är det dödskul, man är motiverad, inspirerad, det är varmt och skönt! En månad går och både inspirationen och motivationen är som bortblåst. Fördelen med det jobbet är att 9 dagar av 10 hittar man ju alltid tillbaka till den där glädjen under dagens gång. 

 

Under terminerna längtar man till sommaren så man får jobba på apoteket igen. Att få vara inomhus, vara varm, vara torr, ha vanliga kläder. Och tassa om kring i rock och tofflor på arbetstid <3 Efter någon vecka blir det också trist. Gnälliga kunder, korkade kunder, för lite att göra, för mycket att göra, tråkigt att vara innomhus.... 

 

Under somrarna längtar man tillbka till skolbänken, man vill höra om spännande saker, känna facinationen över hur fenomenal vår kropp är. Lära sig hur allt funkar och varför. Få ta fram pennfodral och anteckningsblock. Och så BOOM - terminsstart. Förväntansfull, och så pass mycket självdiciplin att man går upp när klockan ringer så att man faktiskt hinner fixa till sig. Sedan traskar man iväg med sådär 8kg böcker på ryggen till kursens första föreläsning. Som i regel känns bra den första timmen - varav 30 min går åt till upprop. Sedan är man förevigt förtappad. Man blir korvstoppad med oändligt mycket information och man hinner knappt reflektera över hälften som har sagts. 

 

Studera kan man ju inte göra hela livet, men hur vet man vad som är rätt annars? Är det ens möjligt att ha ett jobb som man vill gå till varje dag? Jag tror faktiskt inte det!