Efter några dagars inre kamp med diverse demoner är man nog inte så rolig att umgås med alla gånger, igår utbrast Tim tillslut att "nu åker jag snart och köper droger till dig, så du blir lite mer hanterbar!! Helst något du blir sittandes av i soffan och dregla". 

Så idag fick årets första julmust och juleskum lugna min vassa tunga!

 

Den är sååå jobbig den där inre ilskan, när ännu ett misslyckande sakta byggs upp till ett faktum, och som på något oförklarligt sätt sedan skall kunna accepteras också. Ens en tredjedel av det förakt och självhat som bubblar i en vore svårt nog att hantera, och de mörka molnen och fräsande eldkloten som härjar inuti en spiller gärna över på de i ens närhet. 

 

Och sedan tröttheten på det. Ihåligheten. Och så det faktum att A L L A man vill vara nära bor så jävla långt bort. 

Eller inte alla såklart, men man saknar ju inte kon förens båset är tomt så att säga...

 

Det kanske är som han sa ändå, kursanavarig för den absolut första kursen vi läste på apotekarprogrammet - att den här utbildningen inte är för alla.