Ja, jag kan villigt erkänna att jag ser upp till en 12 åring! Om bara hennes intresse håller i sig kommer vi ha en ny stjärna i hästklasserna om ett par år!

 

Vår lilla stalltjej rider in i scandinavium som ryttare nr 8 av 10, rider en felfri runda med bra tid och går upp i ledningen med 4 poäng till godo. Sämst trea alltså. De två resternade ryttarna rider sin ritt. Hon ligger kvar som etta! Snabbast tid och fortfarande med 4 poäng till godo till tvåan.

 

Där jag kommer ifrån ses det nästan som osportsligt när någon har talang. Ännu värre är det om barnen faktiskt har satsande föräldrar! Då tittas det snett vill jag lova! Näe, helst ska de vara lite halvsatsande, köpa en skruttponny för några tusen av ridskolan o sedan skjutsa till diverse clearrounder livet ut.

 

Och till er som bor där hemma; Ta inte detta på fel sätt för ni som faktisk hittat in här hör INTE till den kategorin, varken ungdommar eller vuxna!! Nej, detta är mer grundat på värmländska barndomsminnen!!

 

Eftersom man vuxit upp med ett sådant synsätt så hade man länge den synen själv också, tillsammans med den gnagande bitterheten över att man aldrig själv fått en ponny när man var liten. Manlevde i tron omm att den som har föräldrar som köper ponnyer den blir automatiskt en duktig ryttare och tar sig till eliten. Jag hade kunnat få hur många ponnyer som helst och ändå aldrig kommit någon vart, och detta kan jag faktiskt erkänna utan den minsta bitterheten i världen. Hade jag fått en ponny som jag vågat rida på hade vi aldrig kommit över mer än 60-70 cm. Hade jag fått en ponny med lite kapacitet hade jag varit livrädd för den. Somliga har det, andra inte. Ridning är en konst så är det bara. Alla kan måla streckgubbar men få kan måla storsäljande konstverk!!

 

Jag har insett mina begränsningar och jobbar med det jag har, men jag kommer aldrig bli någon "stjärna": En helt underbart snäll och ödmjuk häst har jag till exempel. Som bara är min och aldrig någonsin kommer att bli någon annans <3

Det finns helt enkelt vissa saker man får vänja sig vid!!

Den 27 april 2013 firar jag 20 år som ryttare. Det är då 20 år sedan jag red min allra första ridlektion på den svarta shetlandsponnyn Nimbus, med en platt ponnyputa som bara gled på snedden. Idag hänger jag väl med upp till La i dressyren (dock inte tävlingsmässigt och det är en rätt smickrande beskrivnnig av mig själv) och tja, om ja gav mig fan på det skulle jag nog kunna kravla mig över en snäll 110 bana. en snäll.

Den 27 april 2013rider en 14 år yngre talang sin första (och antaglige ninte sista) ritt i ett fullsatt jublande scandinavium. När hon föddes hade jag redan avverkat mina första 7 år som ryttare!

 

Jag får känslan av att detta inlägg kan uppfattas som att det har en lite bitter underton, men så är det verkligen inte!! jag har alltid haft ett brinnande hästintresse, men ett svalt ridintresse och ett näst intill obefintligt tävlingsintresse!!

När jag var ltien red jag på en ridskola där det faktiskt fanns utrymme för oss stalltjejer att rida en hel del. Hästarna jobbade inte ihjäl sig. Det skadade ju inte att ridskoleägaren hade 2 egna döttrar i vår ålder, så vi hade ju alltid någon att rida med dessutom. Men, oftast så var det de lite busaigare ponnyerna vi hadde att tillgå, de som inte riktigt fungerade i verksamheten. Så jag valde hellre att stå på mitten och vara "ridlärare". Jag tittade på allt vår ridlärare brukade tjata om: hälarna, händerna osv. Och där föddes ridläraren och pedagogen i mig, sådär 11 år gammal. jag har alltså "undervisat" i 16 år kan man säga ;)

 

Det fanns däremot ett gudomligt snällt B-ponnysto, Peggy. Henne vågade jag rida på! Hon var lite för kännslig för att gå med på barnlektionerna, men en av de snällaste jag någonsin ridit. Fast det var en bitterljuv historia:

Tuffa Malin var den som först fick rida Peggy efter att ridskoleägarens äldre dotter "ridit in" henne. Hon vågade rida alla busiga hästarna. De var alltid ute o red med den yngre dottern o hennes B-ponny! Men så kom den dagen som kommer för de allra flesta (den dagen som jag fortfarande väntar på) Malin hade blivit för stor för sin älskade Peggy, och fick sitt hjärta krossat.

 

På den tiden var vi inte så supertajta än Malin o jag, så när jag fick frågan om JAG ville ta över Peggy blev jag lite kluven och fundersam. Men Malin tryckte på och tyckte att jag skulle börja rida henne! All avundsjuka hon måste ha kännt döljde hon väl. Men herre gud ska jag rida ut i skogen utan nån vuxen var väl ungefär det första jag kom att tänka på ;) De fick upp mig på ponnyn iallafall. Malin gick med o ledde i grimskaft hela tiden. Efter hand insåg jag att Peggy var precis lika snäll som de lovat (och att malin inte orkade springa mer) så jag började rida själv! Och det var där jag insåg vilken faktiskisk vän jag har i min Malin!! Där sprang hon med mig, högröd i ansiktet och flåsandes som en 50 årig rökare... Sprang o sprang där bredbid i den tryckande majvärmen, bara för att jag skulle våga rida på "hennes" ponny!!

 

 

 

 

Ja, som alltid dagen innan tenta. Jag har pluggat på bra. Det kännsiallafall som att jag har fått en hel del aha-upplevelser sedan förra gången. Så kanske jag klarar den denna gång.

Det är forfarande några kapitel jag inte hunnit läsa riktigt. Och många trivialnamn som jag ska försöka smacka in ikväll. Så får vi se hur det går.

 

Bokat tid hos studievägledaren nästa vecka och se om hon har några förslag på hur jag ska lägga upp slutet på terminen. Det finns faktiskt elever som inte klarat denna kursen utan sökt dispens och fått den beviljad. Så ännu finns det ett liiitet hopp om hösten.

 

 

I morgon bitti ska jag alltså skriva tenta i organkemi. Efter det blir det lunch i stan med min älskling och sedan går vi på göteborg horse show resten av dagen!!

 

Detta är vad jag ska spana efter på mässan:

 

# Stigbyglar, sånadär med svikt. köpte ett par (kopior såklart, inga sprenger här inte) för ett par år sedan på ren chansning då det bara fanns kvar i storl junior. De var såklart aldeless för små så ja fick sälja dom.

 

# "Dressyrträns". Om det nu går att hitta en engelsk nosgrimma som är fin och UTAN ögla för snokrem... I värsta fall får jag väl köpa ett kandar ;)

 

# Lädertömmar

 

# Tömkörningsgjord

 

# Jodphurs med dragkedja fram OCH knopp för sporren, hatar när de bara glider ner!!

 

# Väst

 

# Lädergrimma

Ja, nog för att jag är lite egen och egenspårig här i livet, men lever jag verkligen i en sådan katastrofalt instängd bubbla som jag i bland får känslan av är ju frågan...

 

Idag stog det en märklig figur med munnen övertejpad och såg olysklig ut på skolan. Alltså på UNIVERSITETET. Hon (tror jag det var, det framgick inte riktigt om man säger så, men av längden att dömma identifierade jag denne som en hon) delade ut några färgglada lappar från nån gayklubb om ja, inte vet jag vad det var de ville ha sagt, att många homosexuella hoppar av sina studier pga fientlighet bland forskare på universitetet....

 

Och DÅ undrar jag; HUR i helvete kan en lärare veta om eleven i fråga är gay eller inte när de inte ens lär känna oss? De vet inte vad vi heter, inte vilket program vi läser på om de skulle möta oss i koridoren. Men om vi är gay eller inte, det vet de tydligen. Enligt gayklubben iallafall. Herregud lärarna får ju inte ens lov att se våra namn på tentan!!! ännu mindre vet de väl vad vi har för läggning. Nu får gaysen faktiskt skärpa sig!!

 

För övrigt känner jag mig riktigt vemodig och ledsen varje gång jag ser en föreläsare bli nervös över att kanske, eventuellt, om det denne säger vrids på tillräckligt mycket skulle detta kunna förarga någon. För det är lite så jag känner det. Människor letar efter felsägningar och annat för att sedan kunna anmäla föreläsarna för att vara rasistiska, hatiska eller något annat. Verkligen tråkigt tycker jag!!

 

Och över till en annan tanke som grodde i mitt huvud en stund efter det märkliga mötet. SLUTA SE ER SJÄLVA SOM OFFER!!!!!!! Herre gud, det är väl INGEN i dagens samhälle som bryr sig om vem du ligger med på din fritid sålänge det är lagligt!! Eller är det bara i min skyddade värld som det är ok att vara den man är??!! Vill ni att omvärlden ska se på er "som alla andra" så får väl förfan ni också göra det!!

Det är ju till och med populärt med homosexualitet nuförtiden. Iallafall om man är brud på sådär 15-20 och vill vara lite alternativ. Men sen så sitter dom där iallafall, x antal år senare med en gubbe och ettpar ungar... Snopp var visst inte så tråkigt iallafall!!

Japp, nu har vi känt varandra i tre år, Feelia och jag. Och jag älskar henne fortfarande mer o mer för varje dag som går :)

Ibland när man ser på henne så riktigt värker det i bröstet <3. Min lilla plupp!!

 

Vad har vi gjort de här tre åren då? Tjaa, inte mkt i mångas ögon.

Till en början fick vi en ganska "knackig" start då hon vantrivdes i det första stallet. Hon ville aldrig riktigt komma till ro där, men när det "värsta" lagt sig hade vi otur med en hel rad onödiga skador!!

 

På våren när jag haft henne i nästan ett år gjorde hon illa sig på ett spänne på ett bensnöre. Antagligen bet nån i hennes täcke o spännet tog lixom med sig en bit skinn fast det lossnade aldrig utan blev bara en ficka. Såg ju att det blött ordentligt så det blev tvätt och temp 2ggr/dag i fyra dagar. Efter det tyckte jag gott att det räckte med tillsyn en gång/dag. Jo jag tackar ja!! Hittade min snutt med 39 graders feber och lymfangit den kvällen... det blev antibiotika och spolning av såret i två veckor varvat med penicillinsalva. Svallkött på det som vi fick skära bort o en massa annat jox.

Samma sommar lyckades hon sparka sig på framsidan av skenan såg ut som senskada men det var det inte som tur var. Vila o antiinflammatorisk gel. Efter några veckor i sjukhgen lyckas hon fastna (med samma ben) i staketet. Veterinär ut igen då det såklart var lymfangitbenet o typ 30+ ute om dagarna. Denna vet påstod att det visst var en senskada hon hade även om hon själv inte undersökte med ul och ul tidigare INTE visat på någon blödning I senan. Jahapp, körde igångsättning som senskada för att vara på den säkra sidan.

 

Min underbara hovslagare lämnade oss i sticket den hösten. Den nya hovslagaren la skorna så illa att stackars feela fick inflammation i läderhuden (höger bak såklart) och OJ så ont hon hade min lilla snutt. Veterinären ordinerade gipsbandage och boxvila.... Yeah right sa jag, men veterinären envisades med att prova och menade minsann att ett hovbandage av gips hommer hon inte kunna prångla av sig hur mkt hon än härjar i boxen....... 3 timmar senare fick veterinären komma tillbaka o lägga nytt bandage. Har aldrig sett min lilla snutt SÅ slutkörd. Aldeless löddrig av svett och buken uppdragen som på en vinthund. Det fick bli vanligt bandage o en såndär "Boot" på och sedan ut i rasthagen. Där la hon sig pladask och somnade i det ruggiga oktoberregnet.....

 

I samma veva blev det knorr om veterinärens ordinationer om 4x4 meters rasthage. Fick skriva på en massa papper osv om att jag minsann INTE skulle få någon ersättning om Feelia fastnade i staketet, för det hade hon ju minsann lyckats med i en större rasthage till och med (Som om jag fått nån ersättning då??) I denna stund bestämde jag mig för att dubbla stallhyror i två månader var ett lågt pris att betala för lite välbehag... Så vi styrde kosan mot Fandalay, 20 november 2011 tror jag det var.

 

Efter ca 2.5 timmars lastning och 3 söndertrampade Boots fick vi äntligen in Feelia i transporten. Som tur var så var både medryttarn och min hästguru med och hjälpte till. På släpet stog hon lugnt så länge vi rullade, och avlastningen gick finemang!! Feelia fick bo mitt emellan de sockersöta Bponnyskimlarna Sören och Sixten och hon blev förälskad direkt.

 

En hel värld av nya möjligheter öppnade sig iom flytten. Ett ridhus att rida i en ridbana som man faktiskt fick lov att ridapå. Fasta foderrutiner. Feelia kunde äntligen landa och komma till ro!!

 

Och vi började träna för Charles. Första gången gick så illa att det enda han kunde med att säga var att hästen hade snälla ögon. Nu mera gillar han min häst riktigt bra och senast fick vi beröm för en bra skritt (inte illa pinkat från en dressyrdommare).

 

Sedan kom våren..... och en galen gymkhanadude<3 Många uteritter blev det och feela fick finfina muskler.

Under sommaren hann vi även med några hoppträningar. Gick väl sådär, jag vill att den jag rider för talar om HUR jag ska göra när det blir fel, inte bara höra att det blir fel och säga "ändra på det". ja men hur fan då???!!!!

 

Just nu är hon mer Husses häst. Han rider o fixar för det mesta när jag har så kämpigt med skolan. Och vilket resultat hans låånga ben ger, nu är hon finare än någonsin:)

En hel del hoppning pysslar de med också, det tycker feelia extra mkt om för det enda husse säger är "kan du höja ltie"