Ja, jag kan villigt erkänna att jag ser upp till en 12 åring! Om bara hennes intresse håller i sig kommer vi ha en ny stjärna i hästklasserna om ett par år!

 

Vår lilla stalltjej rider in i scandinavium som ryttare nr 8 av 10, rider en felfri runda med bra tid och går upp i ledningen med 4 poäng till godo. Sämst trea alltså. De två resternade ryttarna rider sin ritt. Hon ligger kvar som etta! Snabbast tid och fortfarande med 4 poäng till godo till tvåan.

 

Där jag kommer ifrån ses det nästan som osportsligt när någon har talang. Ännu värre är det om barnen faktiskt har satsande föräldrar! Då tittas det snett vill jag lova! Näe, helst ska de vara lite halvsatsande, köpa en skruttponny för några tusen av ridskolan o sedan skjutsa till diverse clearrounder livet ut.

 

Och till er som bor där hemma; Ta inte detta på fel sätt för ni som faktisk hittat in här hör INTE till den kategorin, varken ungdommar eller vuxna!! Nej, detta är mer grundat på värmländska barndomsminnen!!

 

Eftersom man vuxit upp med ett sådant synsätt så hade man länge den synen själv också, tillsammans med den gnagande bitterheten över att man aldrig själv fått en ponny när man var liten. Manlevde i tron omm att den som har föräldrar som köper ponnyer den blir automatiskt en duktig ryttare och tar sig till eliten. Jag hade kunnat få hur många ponnyer som helst och ändå aldrig kommit någon vart, och detta kan jag faktiskt erkänna utan den minsta bitterheten i världen. Hade jag fått en ponny som jag vågat rida på hade vi aldrig kommit över mer än 60-70 cm. Hade jag fått en ponny med lite kapacitet hade jag varit livrädd för den. Somliga har det, andra inte. Ridning är en konst så är det bara. Alla kan måla streckgubbar men få kan måla storsäljande konstverk!!

 

Jag har insett mina begränsningar och jobbar med det jag har, men jag kommer aldrig bli någon "stjärna": En helt underbart snäll och ödmjuk häst har jag till exempel. Som bara är min och aldrig någonsin kommer att bli någon annans <3

Det finns helt enkelt vissa saker man får vänja sig vid!!

Den 27 april 2013 firar jag 20 år som ryttare. Det är då 20 år sedan jag red min allra första ridlektion på den svarta shetlandsponnyn Nimbus, med en platt ponnyputa som bara gled på snedden. Idag hänger jag väl med upp till La i dressyren (dock inte tävlingsmässigt och det är en rätt smickrande beskrivnnig av mig själv) och tja, om ja gav mig fan på det skulle jag nog kunna kravla mig över en snäll 110 bana. en snäll.

Den 27 april 2013rider en 14 år yngre talang sin första (och antaglige ninte sista) ritt i ett fullsatt jublande scandinavium. När hon föddes hade jag redan avverkat mina första 7 år som ryttare!

 

Jag får känslan av att detta inlägg kan uppfattas som att det har en lite bitter underton, men så är det verkligen inte!! jag har alltid haft ett brinnande hästintresse, men ett svalt ridintresse och ett näst intill obefintligt tävlingsintresse!!

När jag var ltien red jag på en ridskola där det faktiskt fanns utrymme för oss stalltjejer att rida en hel del. Hästarna jobbade inte ihjäl sig. Det skadade ju inte att ridskoleägaren hade 2 egna döttrar i vår ålder, så vi hade ju alltid någon att rida med dessutom. Men, oftast så var det de lite busaigare ponnyerna vi hadde att tillgå, de som inte riktigt fungerade i verksamheten. Så jag valde hellre att stå på mitten och vara "ridlärare". Jag tittade på allt vår ridlärare brukade tjata om: hälarna, händerna osv. Och där föddes ridläraren och pedagogen i mig, sådär 11 år gammal. jag har alltså "undervisat" i 16 år kan man säga ;)

 

Det fanns däremot ett gudomligt snällt B-ponnysto, Peggy. Henne vågade jag rida på! Hon var lite för kännslig för att gå med på barnlektionerna, men en av de snällaste jag någonsin ridit. Fast det var en bitterljuv historia:

Tuffa Malin var den som först fick rida Peggy efter att ridskoleägarens äldre dotter "ridit in" henne. Hon vågade rida alla busiga hästarna. De var alltid ute o red med den yngre dottern o hennes B-ponny! Men så kom den dagen som kommer för de allra flesta (den dagen som jag fortfarande väntar på) Malin hade blivit för stor för sin älskade Peggy, och fick sitt hjärta krossat.

 

På den tiden var vi inte så supertajta än Malin o jag, så när jag fick frågan om JAG ville ta över Peggy blev jag lite kluven och fundersam. Men Malin tryckte på och tyckte att jag skulle börja rida henne! All avundsjuka hon måste ha kännt döljde hon väl. Men herre gud ska jag rida ut i skogen utan nån vuxen var väl ungefär det första jag kom att tänka på ;) De fick upp mig på ponnyn iallafall. Malin gick med o ledde i grimskaft hela tiden. Efter hand insåg jag att Peggy var precis lika snäll som de lovat (och att malin inte orkade springa mer) så jag började rida själv! Och det var där jag insåg vilken faktiskisk vän jag har i min Malin!! Där sprang hon med mig, högröd i ansiktet och flåsandes som en 50 årig rökare... Sprang o sprang där bredbid i den tryckande majvärmen, bara för att jag skulle våga rida på "hennes" ponny!!