Mamma o pappa säger att det alltid har varit såhär där jag kommer ifrån. Hembränt, "småstadsliv" och hög självmordsstatistik verkar gå hand i hand. "Det går i omgångar" sa dom när första fallet i "min" generation inträffade för säkert 6-7 år sedan nu. Det verkar gå i omgångar där den döende bruksorten skördar ett 10tal människor under ungefär samma antal års tid. Trots att en del av dom flyr fältet i ungdommen verkar den döende bruksorten hinna ifatt några av dom. Jag undrar vad det är som skapar detta fenomen? Eller är det lika dant överallt? Ska man kunna rabbla upp en handfull bortgågna jämnåriga innan man ens fyllt 27? Jag vet att andra döende bruksorter har det lika dant. En lite större ort i och för sig, så där är det snarare mord än självmord, men också en hel del olyckor.

 

Är det helt enkelt priset för ett en gång i tiden blomstrande stålverk?

 

Folk från ens skolår tenderar att försvinna. Självmord, vårdslöshet men även sjukdommar skördar ungdommar från bruksorten. Är det på samma vis för de som är uppvuxna "i stan"? Har de också en handfull bortgågna jämngamla skolkamrater innan de fyllt 30? Än så länge har inte den döende bruksorten tagit någon jag kännt allt för väl, men det finns många gemensamma bekanta. Man har många minnen från skolan och fester mm. Och när man minns tillbaka får man påminna sig om att fan; den o den o den finns inte längre...Så ska det ju vara först när man blir gammal, men nu det känns lite konstigt och väldigt ledsamt när man tänker på deras nära och deras familjer. En av dom som den döende brukorten skördat var min mellanstadiepojkvän. Vi lärde känna varanda genom våra föräldrar och deras hundar. Vi var alltid med på hundklubbens läger på somrarna o rövade runt. (ja som barn alltså inget annat, vi va ett helt gäng med kids) Vi träffades en hel del hemma hos våra respektive familjer med under några års tid. Pratade en del i telefon och brevväxlade med varandra genom en gemensam kamrat i stallet. Ååh undrar om jag har kvar några av de breven?! säkert inte :/

När vi kom upp i sena högstadiet och gymnasiet började vi hänga en hel del igen, många fester och tokigheter!! Han har varit borta i minst ett år nu.