Idag var hela stallgången full med lera och damm, sadelkammaren var full med spån (??) och redskapen stog/låg huller om buller. Eftersom jag är extremt allergisk mot sådant körde jag en riktig psykbrytarstädning. Härligt!!

 

Jag vet inte vad det var för fel på oss, men på vår tid när vi var små (sådär 10-17bast) Spenderade vi våra eftermiddagar på ridskolan. Där pysslade vi med både det ena o det andra och det var alltid spännande att få hjälpa till! Man fick känna sig lite extra viktig, och hästarna fick det rent och fint på köpet!! Frammförallt tänkte man på vad fint alla som kom dit skulle tycka att det var. För vi hade det minsann rent och välstädat på vår ridskola!

 

Stackars stallägaren ville såklart inte känna sig som någon slavdrivare, men vet ni vad vi gjorde? När vi hade tjatat oss till att packa alla höpåsarna, borstat våra skitiga sköthästar och mockat det som hunnit bli under eftermiddagen  gick vi till kontoret o knackade på för då ville vi minsann att hon skulle skriva en lista åt oss på saker som behövde göras. Sopa på loftet, kratta ridhusspåret, putsa träns, diska vattenhinkar och allt vad det nu kunde vara!! Och det hände allt som oftast att vi kom på att vi skulle städa fikarummet. Skurade både bord o golv o ibland möblerade vi om. Utöver detta hittade  vi sålkart på en massa bus ;)

 

Även om det inte var våran anläggnig tyckte vi ändå det var kul att det var rent och fint!

Vi tyckte det var kul att hästarna hade det fint runtomkring sig. Ordning och reda det skulle det minsann va även om vi höll till i ett nästinrill fallfärdigt ruckel!!!

 

Ibland undrar jag om det är ett västkustenfenomen, det där med bristande kunnskaper om i vilket skick man lämnar ett stall efter sig, för hemma har jag faktiskt aldrig träffat på detta fenoment. Där fick vi tidigt lära oss att grepar ALLTID hängs med piggarna in mot väggen, att man tar upp och slänger det man sopat ihop, att man krattar gårdsplanen efter sig när man sopat ut skräp osv osv.

 

Eller är detta helt enkelt en drillning man går miste om när man inte växer upp på ridskola?