Att det ska vara så svårt!!!

 

Gårdagens gigantiska meltdown gav en väldigt tydlig insikt i att det inte kommer att bli nått plugg till hösten för min del. Inte ofta jag har 2 meltdowns på samma sommar! Vanligtsvis kommer de varannan sommar...

 

Igår insåg jag att jag kanske inte mår så bra som jag tror. Det började med samma symptom "som vanligt". så länge jag inte gör något annat än o pillar i stallet / i trädgården hemma hos mamma o pappa måg jag prima och är sprudlande av energi. När jag ska försöka ta mig för att åka hem för att plugga tar det tvärstopp, jag blir grinfärdig med tårar som envist bränner i ögogen och den där klumpen i halsen som växer. Trodde först det bara var hemlängtan, men det kan nog finnas mer bakom detta. Utöver detta kommer ensamvargen fram. jag vill bara vara i fred och för mig själv och ha det tyst runtomkring mig. och så har sömnproblem kommit tillbaka igen, precis som innan meltdownen i vårvintras (som förövrigt ledde till att jag kuggade på den tentan som nu hindrar mig från att få nytt CSN... hade ingen aning om att man kunde sjukskriva sig från studier för att slippa just detta, det är ju inget jobb anser jag!!) kan inte sova på kvällarna, men är fortfarande pigg/uppe i varv när jag vaknar 5-6 timmar senare. Vilket kanske är normalt för många andra men allt under 8 timmar mer än en natt i rad brukar i vanliga fall få mig att känna mig sjuk. Jag hade nästan glömt bort hur det ser ut när klockan visar 02.... de gånger jag brukar vara uppe vid den tiden sitter jag ju alltid här nere och pluggar.... 

 

Ett lockande alternativ är att gå tillbaka till mitt förra jobb som jag fått erbjudande om och faktiskt saknar (kommer ångra mig bittert i mitten på januari att jag sagt detta i vanlig ordning och bortåt mars kommer jag lova mig själv, som så många gånger förut, att ALDRIG ställa mig i ridhuset en vinter till). Det var ju det här med att byta karriär ja ;)

 

Dessa undervisningstimmar, ihop med de jag redan har skulle tekniskt sett göra att vi klarar oss. Omjag räknat rätt på den nya lönetabellen!! Men vi skulle ha det knapert. Som vanligt, givetvis.  

 

Dock skulle det betyda att jag får en ärlig chans att vila upp mig. Och jag kommer få tid över till min prinssesa, som faktiskt börjar på att bli lite till åren! Jag kommer även kunna avlasta Tim i stallet och här hemma när det behövs. Och kanske finnas tillgänglig som en partner sig bör ibland. 

 

MEN: Chansen att köpa eller ens hålla en ny ponny är då minimal, och jag är inte så säker på att jag vill ha det på mitt samvete... 

 

Skulle jag få ett heltidsjobb skulle det rulla in pengar. Vi skulle gott kunna se oss om efter en ny kuse och lämna ut Moonlight på foder. Jag skulle kunna betala av mitt banklån, eller köpa en transport! 

 

Dock skulle jag jobba 8 timmar om dagen söndag till torsdag. Fredagen skulle snabbt komma upp i 12-13 timmar. Frågan är om min hälsa fixar över 50 timmars arbete i veckan, med restider, häst och matlagning utöver det... det tvivlar jag på. Men jag skäms över att folk ska komma och tycka att jag är lat. Lat, egoistisk och elak!!! Ska jag tacka nej till en heltidstjänst och kanske beröva sambon en egen häst det närmsta året bara för att jag vill gå hemma o ha det gött?? 

 

Problemet är att jag inte känner mina marginaler längre. har ingen aning om ifall det går att köra på ett år till, eller två. Kanske tre? En heltidstjänst kanske skulle innebära "det sista jag gör" för en lång tid frammåt och då tar det ännu längre tid innan vi har någon gård. För om en av oss är ett utförsäkrat "kolli" blir det definitivt inga bolån!

 

Eller så är det helt enkelt bara latmasken som protesterar. Det är ju vad alla kommer tro iallafall. Och vad jag anser om folk som "bränt ut sig". Kanske dax att leta fram sympatin och ändra åsikt?

 

Som vanligt förstorar jag ju givetvis upp problem som ännu inte finns, jag har ju faktiskt inte blivit erbjuden någon heltidstjänst än. Och det är bara o inse, ska man änställa en sån awesome medarbetare som mig gäller det att vara "först till kvarn" ;)