än ouppfostrade hundar? ja, det gör det ju såklart - ouppfostreda ungar!!

 

men ändå. När jag klev av bussen hemma idag möter jag en mycket ung tjej med barnvagn och 2 spannielhundar av något slag (ni vet de små kuberna med långa öron o lockig päls. mina hathundar för övrigt). dessa små hundar brukar ju alltid vara snälla o glada, men inte dessa två, de började skälla o göra utfall så barnvagnen höll på o välta, och åtmonstonne den ena hade munkorg på sig... Jag kan köpa att det finns svåruppfostrade hundar (precis som det säkert finns svåruppfostrade barn) men att en och samma människa lyckas få två lika omöjliga sällskapshundar känns inte riktigt troligt. Och vad gör tjejen i fråga då? INGENITNG!! Hon säger inget till dom ens engång. Hon virar bara kopplen ytterligare ettpar varv runt händerna. Man kan väl ändå försöka korrigera ett sådant problem. 

Det var INTE långt ifrån att jag tog tag i hundarna själv, men munkorgen avskräckte mig faktiskt!

 

Sur som fan går ja upp o hämtar posten. På vägen tillbaka möter jag en dam i 50-årsåldern med 2 suupersöta hundar. Korthåriga och beige med lite vassare uppsyn i ansiktet ca 40cm över ryggen. Pigga och glada kom de med svansarna glatt viftandes mot mig - redan då säger tanten "nej" (såklart) o tar lite i kopplen för hon vet ju inte om jag vill hälsa på hennes hundar eller inte, och hundarna vänder om till henne. Men givetvis sätter jag mig ner o hälsar glatt på dom (efter att ha frågat såklart, finns inget mer irriterande än folk som hälsar på hundar utan o fråga, när man kanske är ute för o träna bort just ett sådant beteende, att hunden inte ska hälsa på ALLA den möter). Jag berömer henne såklart för hennes väluppfostrade hundar, men får direkt till svar att neeeeejdå de är inte alls direkt väluppfostrade... De är hundar som räddats undan från hemskheter, den ena hade de försökt svälta ihjäl och slagit en del o den andra hade "bara" haft det jävligt. MEN det var två pigga och glada indiniver som jag uppfattade hade ett mycket gott psyke. De sökte kontakt, var glada o ville hälsa, men inte sådär hysteriska att de lixom slänger sig omkull på rygg med magen i vädret o svansen mellan benen som en del folk tolkar som en "glad" hund.

 

De var tydligen av en spansk ras, nu minns jag inte exakt vad den gjorde, men något form av arbetande hund var det iallafall och fanns i tre storlekar. Superfina var de iallafall, och jag blev på gott humör igen!

 

dessutom var Feelia kall och fin i "tassen" igår, trots att hon busat lite i hagen och blivit varm i söndags (såklart jag hade ju "jagat" veterinären under dagen). Hon fick promenera lite på ridbanan medan tim red. Det var lite flött o klafsigt och vääääääldigt spännande, hon gick som en spårhund och luktade nöjt på allt lillskruttan <3. Efter ca 10 min skulle vi gå hem men tim jobbade i galopp på volten vid grinden så jag stannade till för att vänta på att han skulle flytta på sig. VIPS så ligger Feelia ner och grisar ner sig med blöt sand på HELA kroppen... TVÅ omgångar på varje sida innan hon behagade maka sig upp igen. Så igår tror jag min häst somnade "lycklig" - först fått beta en stund, sedan GÖRA något (om än bara knata omkring lite på banan) och som avslut äntligen få lov att skita ner sig lite. Torr rasthage är inget för den damen ;)

Hoven höll sig kall och fin på promenaden och även efter så nu hoppas vi på att hon stått o solat hela dagen o inte hittat på bus i hagen. Om hon känns fin ska jag nog rida lite i eftermiddag <3