Jaaa, barn är då det sista på jorden jag skulle vilja ställa till med, men det betyder inte att jag vill att alla ska vara utan barn. Just nu känns det som att alla i min omgivning stöter på komplikationer med barnagörandet och det är väldigt frustrerande. Frustrerande att jag kan men inte vill, och de vill men inte kan eller drabbas av jordens otursgraviditet! 

 

Bara tanken på att min bästa vän ligger sin tredje vecka inlagd på Akademiska sjukhuset i Uppsala i väntan på att snitta ut sina tvillingar i vecka 26 (T J U G O S E X) får mig att vilja sparka pungen av de herrar som råder över jorden!!!! Om det nu finns några...

Vi får be till gudarna att detta går vägen och att den eventuella operationen på en av de små inte behövs. Så att de också får åka hem och bli en familj, även om de måste stanna på sjukhus fram till mitten Juli först. Ha, så finns det dom som gnäller över att ungen sparkar när de ska sova, och att det är jobbigt att böja sig ner eller gör lite ont här och var...!!!

 

Jag känner mig "skylldig" och otillräcklig som inte ens "kan" åka och hälsa på och stötta... Jag borde valt fysik istället för kemi - då hade jag kunnat bygga en teleportör vid det här laget så jag kunde titta förbi och hålla dig sällskap iallafall. Hänga framför TV:n, massera fötterna, pilla i håret och passa upp med godsaker. 

 

Igår fick en annan bekant ett missfall av två provrörstvillingar konstaterat. Idag sitter hon hemma o väntar på att börja blöda, för att sedan kunna komma vidare och hitta styrkan till nya tag igen...

 

 

Jag blir så arg och ledsen över att de som verkligen vill ska behöva kämpa så!

 

 

Själv är jag så rädd över att bli på tjocken att jag knappt vågar gå på samma toa som karln ens en gång... skämt o sido, men en abort i detta läget skulle antagligen vara känsligare än vanligt.