En blick ur hästvardagen:

 

Fredag kväll, klockan närmar sig åtta. Snålblåst och trots de knappa 7 plusgrader  som visas på termometern känns vinden isande. Jag är hungrig (hann inte med nån lunch i vanlig ordning) trött och stelfrusen sedan tidigare. Där står jag ute i en mer eller mindre becksvart grushage och "löslongerar" kolikhäst. Och har gjort de senaste 40 minutrarna. 

 

Sådär 7 timmar innan dess har spenderats i stallet med det där vanliga. Mocka, packa höpåsar, in med hästar osv. 3 av dom timmarna spenderades i ett kallt, rått ridhus. Redan tidigt på eftermiddagen konstaterade jag att beslutet att välja bort långkallingarna i dag var helt fel.

 

 

När jag står där i mörker och snålblåst och längtar hem till godispåsen som väntar på mig lyckas jag trots allt tänka lite positiva tankar:

 

1: Det är inte min häst (men den här är antagligen minst 5 gånger dyrare)

2: Det regnar inte - just nu

3: Hästen i fråga har i allafall pruttat 3 gånger

 

Vad gör man inte för dessa varelser? Trots kvällar som dessa längtar man efter sin egen gård.

Eller kanske tack vare? Dessa magnifika djur som man skulle göra vad som helst för!

 

Vi kan väl snabbt måla upp en vanlig torsdagslunch också, vad gjorde ni på er lunch igår?

Själv tog jag in en hög blöta, hungriga och helt crazybananagalna hästar i ihållande hällregn med 3 älgar som obehagligt nära åskådare. Kan ju knappast påstå att hästarna var direkt förtjusta över att ha älgarna så tätt inpå. Tur de inte gick upp på stallplanen iallafall!