Efter andra dagen (!!) i skolan kom en ny härdsmälta. Nu har Tim "sjukskrivit" mig minst fram till apil för han vill inte se mig gå sönder helt säger han. Bästa, bästa Timpa. 

 

Så, den  senaste veckan har jag krälat runt här i slammet och försölkt vänja mig vid tanken på att vara en lat jävla slacker i vinter. Och för att riktigt strö salt i såren lyckades jag givetvis pricka in både den första OCH den andra visningen på gården..................

 

Jag har försökt vänja mig vid tanken på att vara hemma den här terminen. Visst inser jag också att det är en ohållbar situation osv MEN jag ä uppvuxen med, och har alltid levt efter mottot att allt går om man bara vill. Om man bara vill tillräckligt mycket och jobbar tillräckligt hårt. 

Well, i've got news for ya'll - det funkar inte alltid så! Inte när man går sönder!

 

Nu ska jag,förutom att försöka sluta grina 40 gånger om dan, jobba på att skapa bättre tankar om mig själv. Jag har fått i läxa att ändra min självbild. Att få mig själv att inse att jag inte är lat utan sjuk. Att det är ok att bara jobba deltid en termin eller tåv och bara må gott. Hur lång tid det nu kommer att ta att acceptera....

Jag fick även i läxa att sätta saker i ett längre tidsperspektiv, i framtiden spelar det ingen roll om utbildningen tar 5 eller 7 år att bli färdig med. Eller att det inte blev vi som tog över just den här anläggningen, för vi kommer hitta en ny i framtiden. 

 

 

Ett litet ljus i mörkret är en av min nya elev (japp, ni läste rätt, det finns tydligen folk som fortfarande värdesätter de "vanliga värderingarna" inom dressyren till en billig peng trots allt- jag har privatelever igen !)

Denna mycket kloka mäninska är är ett år äldre än mig, har 4 (!!) barn och pluggar till sjuksköterska. Hennes plan är att gå den "långa" vägen till läkare, vilket bara det i sig är beundransvärt tycker jag. Att först bli sjuksköterska och jobba mer normala tider när barnen är små och sedan, när hon är runt 40 utbilda sig vidare till läkare, när hon kan viga sitt liv åt jobbet. 

Detta fick mig att känna mig lite lugnare med min egen tidsplan. Livet kanske inte tar slut vid 30 trots allt, och alla kanske inte måste vara "klara" innan dess.... ?